Nyheter

Skriv ut   Dela: Facebook   Twitter

den 5 februari 2016

Finns det fortfarande ett Y ?

Den grekiska och ursprungligen feniciska bokstaven Y har sitt ursprung i tecknet för krok eller klubba. Dess sentida betydelse som länsbokstav för regionen Västernorrland är formellt avskaffad. De generationer som lärt sig identifiera bilars hemhörighet efter bokstäverna på registreringsskyltarna och eventuellt fäst sig vid Y kan dock glädja sig åt att Trafikverket sedan 2014 på nytt gör bruk av tecknet då de föregående 21 bokstäverna i alfabetet inte längre räcker till. Behovet av Y har återkommit. Men är det därmed berättigat att tala om regionala kännetecken och, än mer förenklat, sammanfatta dem med ett enkelt tecken som Y?

Hur otidsenlig en sådan generalisering än må vara tycks bildkonsten i Västernorrland fortfarande ha användning av Y och därför tagit den avskaffade bokstaven till sig. 97 konstnärer har besvarat inbjudan från Murberget, Länsmuseet Västernorrland och Landstinget Västernorrland och sökt inträde till bildkonstens regionala finrum Y-salongen. Länsmuseet står värd för arrangemanget för fjärde gången sedan man återupptog den nu fyrtioåriga traditionen 2007. De som i år känt sig kallade har dessutom underkastat sig prövningen att bli bedömda av granskare från de två nordliga län som kännetecknas av bokstäverna AC och BD. Femtiofem villiga och motiverade konstnärer har därvid sållats bort och refuserats. Det berättigade i denna utvisning har jag inte möjlighet att bedöma. Förlusten kan vara dubbel. Kännbar för den som uteslutits ur ett sammanhang till vilket man räknar sin tillhörighet. Något riskerar även publiken att förlora. 

In från kylan

Men konstbetraktaren är, till skillnad från utövarna, förskonad från att bli bedömd inför inträdet i salongen. Publiken är förbehållslöst välkommen och det finns ingen bortre gräns för vilken grad av nyfikenhet som anses passande i sammanhanget.  Ty det innebär en särskild slags vällust att träda in i rum där konsten har lika stor förutsättning att vara igenkännbar som att överraska och slå till med det oväntade. Man kommer in från kylan utan att veta i vilket tillstånd man kommer att gå därifrån. Sannolikheten är dock stor att man känner sig som en bättre människa efteråt och fått några godbitar att ta med sig hem och gnaga på.

Den gränslösa nyfikenheten inför salongens utbud är befogad, där erbjuds en rumslig sammanfattning av vad en grupp människor vid en bestämd tidpunkt och i en viss regional gemenskap varit upptagna av att uttrycka och gestalta. Salongen har överlåtit åt konstnärerna själva att definiera sin relation till Y. Det har inneburit att begreppet Västernorrland fått en mycket större utsträckning än dess faktiska geografiska avgränsningar. Y kan lika väl innebära NY som i New York eller Ullared. Vad vi får se i salongen är dagsaktuell konst av utövare som räknar sin tillhörighet till regionen utan att vare sig uppvisa ID-handlingar eller personnummer med rätt slutsiffror. En öppenhet som inte nog kan värdesättas och numera inte kan tas för självklar. 

Landskapet i huvudrollen

Konstnären Max Book, som varken sökt tillträde eller uteslutits från 2016 års salong, skriver i en text från 1988 att konsten ofta väljer landskap som bakgrund till "tänkta" dramer. Book anbefaller ett närmast strukturalistiskt tänkande och föreslår att vi i stället tänker oss motsatsen; att landskapet ges huvudrollen och blir bärare av själva "dramat." När jag först läste det var tanken utmanande. Men i några av den aktuella salongens bilder har den faktiskt förverkligats. Se till exempel Jan K Perssons fotobaserade verk Ivar. Book pekar alltså ut två möjliga och motsatta poler mellan vilka bildkonsten kan utspela sig: landskap och det levda livet. Det ena utesluter sällan det andra. Det ena är ofta förutsättningen för det andra. Om vi vänder blicken in mot salongen är detta just vad vi ser i bilder av Helena Sundin, Sture Månsson, Charlotte Hedberg och Staffan Westerlund. Många av salongens bilder befinner sig på sträckan mellan dessa poler. De befattar sig mer eller mindre med det ena eller det andra.  Gå till Christer Carlstedts allvarsamma skogsfonder utan synbar mänsklig närvaro. Uppsök därefter Anita Larssons Munsbit eller Sara Lindroths närmast uppsluppna rapport från livet som det levs i någon av landskapets älvdalar. På vägen däremellan finns Linda Lassons och Anna Malmströms ifrågasättande broderier och textila tryck och Lena Christina Norenius blandverk med upplockade växtfragment. Att landskapets samtida horisont sträcker sig långt bortom den västernorrländska behöver inte understrykas här. Janne Björkman, Ann-Kristin Källström, Johan Unga, Joakim Nordin och Caj-Åke Hägglund tar oss dit och tillbaka in i salongen igen.

Konstnären Samuel Andersson formulerar i några textrader, som medföljer hans verk en av bildkonstens klassiska motsättningar; den skillnad som allt för ofta gjorts mellan måleri och objekt, mellan vardagliga, masstillverkade ting och unika målningar av samma saker, mellan optisk illusion och materialitet. Han drar in denna klassiska tvist i salongen och åskådliggör den med all önskvärd tydlighet i verket Ssupid Hierarchy.

Illusion och materialitet 

De utvalda verken i Y-salongen befinner sig i varierande positioner på raksträckan mellan dessa poler. De verk vi får se strävar mer eller mindre efter optisk illusion och befattar sig mer eller mindre med materialitet. Om det finns en hierarkisk ordning eller maktkamp mellan det ena och det andra är den inte synlig i salongen. Den tycks inte ha förhindrat juryn i deras val. Än mindre verkar den ha besvärat de konstnärer som valt att bearbeta all denna materialitet. Glas, färgat ullgarn, trästockar, stål, järn, spån och lera. Vad som räknas är inte den muskelansträngning och handaskicklighet som krävts utan integriteten hos det obesvärade Objekt eller Tryck som till slut når fram till betraktaren. Den obefintliga rangordningen mellan väsenskilda konstnärliga genrer är knappast ett regionalt kännetecken utan betingat av den tidpunkt i historien där vi gemensamt befinner oss.

Mellan en mörk samtidshorisont och ett det muntra levande livet. Mellan analog eller digital illusion och kampen med att bemästra materialen. Mellan dessa yttre förutsättningar har den konst skapats, som släppts in över Y-salongens tröskel år 2016.

Till salongens spelregler hör att några valts bort till förmån för andra. Jag ser mig om och funderar om några fattas av andra skäl. Den pålitliga skaran av goda bildkonstnärer är en av Västernorrlands naturtillgångar. Många har infunnit sig i salongen men några av de betydelsefulla saknas. I januari i migrationens år 2016 är Västernorrland hemvist för drygt 7800 asylsökande som i genomsnitt behöver vänta i 229 dagar på att få sin ansökan prövad. Sysslolösheten under denna handläggningstid är inte total och konstnärlig aktivitet är en tänkbar och fullt tillåten sysselsättning, men bör inte vara för kostsam för den enskilde. Trots sin estetiska och geopolitiska gränslöshet ger Y-salongen inga garantier. Den öppna inbjudan som utgår vart tredje år är ändå en återkommande och direkt uppmaning att ansöka om uppehållstillstånd i salongen.

                                                                                                                                              Röån, Junsele 17 januari 2016

                                                                                                                                                            Margareta Klingberg

 

blog comments powered by Disqus
 

Artiklar publiceras även i RSS-form. Du kan prenumerera på innehållet om du har en RSS läsare eller en webläsare som stöder RSS.

Prenumerera (RSS)

Du kan läsa mer om hur prenumeration med RSS fungerar och se fler typer av innehåll publicerade i RSS läs mer på sidan Prenumerera.

Läs mer om att prenumerera