Textilt arv, DÅ - NU - SEN?

Skriv ut   Dela: Facebook   Twitter

Textilarkivets i Sollefteås historia började redan 1909. Och har sedan tagit olika vändningar genom åren. Den 26 mars 2017 stängdes Textilarkivet. En unik satsning på länets textila arv hamnade i ett helt nytt läge.  Föremålen, som tillverkats av generationer av kvinnor, bevaras fortfarande i klimatanpassade magasin. I utställningen visas nu delar av det som var och samtidigt försöker museet att blicka framåt.

Det textila arvet är stort och samtidigt sårbart. Den största utmaningen ligger kanske i att bevara kunskapen bakom, det som görs med händerna, i drömmar, visioner och tankar. Det som UNESCO utpekar som en del av det immateriella kulturarvet. Här hade och har hemslöjdsrörelsen och hemslöjdskonsulenterna en viktig roll.

Museet frågade olika personer som besökte, jobbade eller använde Textilarkivet:
- Vad vill ni att vi ska visa när vi flyttar delar av utställningarna?

De svarade:
Ni måste visa berättelsen om linet!
Ni måste visa Märta Stina Abrahamsdotters stickade täcken.
Ni måste visa Brita Kajsa Karlsdotters broderier.
Ni måste visa Emma Wibergs vävstol och damastvävar.
Ni måste visa studiematerialet som ligger i utdragslådor.


I utställningen har vi därför valt att lyfta fram linet. En viktig del av Ångermanlands och länets textila historia. Men också berättelsen om Emma Wiberg, entreprenören, damastväverskan.  Formgivaren och uppfinnaren av en ny stickteknik, Märta Stina Abrahamsdotter. Återbrukets mästare, Brita Kajsa Karlsdotter, som skapade ett varumärke för en hel bygd. Avant gardekonstnären Sigrid Mårtensdotter, vars bilder av en gästande samefamilj, gjordes av tygbitar, tidningsklipp, skinn från möss, och hennes eget hår. 

Vi visar också delar av den samling av prover som Ångermanlands hemslöjd samlat in för att inspirera och göra det möjligt att upptäcka former och tekniker. Allt detta ingick i den tidiga hemslöjdsrörelsens särartsstrategi. Syftet var att föra fram kvinnor i det offentliga rummet och skapa en konstnärlig frizon inom det textila området. Att bevara och förvalta detta är viktigt. Men idag kan vi också ställa oss frågan om det här bekräftar normen. Om det uppstått ett cirkelformat tankesätt där kvinnor sytt, stickat och broderat för att det var naturligt feminint, eller var feminina för att de sydde, stickade och broderade?

Kvinnorna i utställningen förverkligar visioner, några är gränsöverskridande. Deras arbete omtalas i termer som ”en hel karl”. Vi vet inte hur de definierade sig själva; De förvaltade och utvecklade tekniker och material, de hittade ett sätt att försörja sig. De levde ett liv som var möjligt.

Textil är det material som omger människan från födelse till död, genom livets alla faser, i glädje, lust, arbete och sorg. Den rena näsduken kan både användas för att snyta sig vid en förkylning och vid ett annat tillfälle för att torka tårar. Museet vill med utställningen fortsätta det arbete som gjorts för att inspirera de som ska bära arvet vidare i sina kroppar. Filosofen Martin Buber säger ”Att skapa är att hämta fram”  Och ”Att uppfinna är att finna. Att ge form är att upptäcka”. Vi har hämtat fram delar av ett textilt arv. Det är genom en dialog med besökarna vi får veta vad som går att finna, eller upptäcka.
- Vad som kommer sen…

 

TRE KVINNOR SOM PRESENTERAS I UTSTÄLLNINGEN

Tusenkonstären - innovatören
Sigrid Mårtensdotter (1836-1923)

Sigrid Mårtensdotter föddes i byn Seltjärn i Anundsjö.
År 1862 gifte hon sig med Swen Jonsson och paret bosatte sig i Norrmesunda.

Under sekelskiftet 18-1900-talet kom det ofta samer till Norrmesunda.
De fick bo i gårdens bagarstuga.
Det berättas att Sigrid var väldigt fascinerad av samernas kläder och liv.
Kanske är hennes bilder ett resultat av hennes fascination.

Hon gör kollage som placeras bakom glas och ram.
Med bilderna beskriver hon sin upplevelse av samernas liv.

Hon använde en rad olika material i sitt skapande.
Ansikten som hon klippte ur olika tidningar, kataloger och bokmärken.
Flätor som tillverkades av hennes eget hår.
Tygbitar till samiska kåtor och kläddetaljer.
Dessutom fångade hon, hennes barnbarn och andra barn möss.
Hon flådde mössen och använde skinnet i bilderna.

Hon lagade också klockor och nät.
Tillverkade laggkärl och fiskade som en hel karl.
Det var den tidens uttryck för när någon jobbade väldigt bra eller hårt.

Dessutom kunde hon koppa blod om någon var sjuk.

Hon och hennes man fick 9 eller 10 barn.

Skaparen av ett varumärke
Brita Kajsa Karlsdotter, (1816-1915) föddes i byn Näs i Anundsjö.

Både Brita Kajsa och hennes mamma arbetade för att försörja familjen.
Bland annat gick de runt i gårdarna och sydde bindmössor. BKKD fick som barn följa med modern på "gårdsturer" men hon sydde inte bindmössor.
Brita Kajsas pappa var båtsman och kunde vara långt borta ibland.

När hon var i femårsåldern kunde hon få ett slags anfall, som påminde om epilepsi.
Ibland kom det tio anfall på en timme.
Ingen förstod vad som hände.
När hon skulle följa sin mamma till Långsele berättade hon för prästen om hur rädd hon var:
för att barnen där skulle vara olidliga mot mig.

Prästen skrev om hur hon bad till Jesus och slapp anfallen när hon var i Långsele.
Och hur mamman sedan tog henne till en klok samisk kvinna,
som var känd för att bota sjukdomar.
Han citerar gummans ord: att Herren som har lagt på dig denna sjukdom,
han är mäktig att bota dig.
Efter detta och en kraftig huskur blev hon frisk.
Enligt berättelsen betraktade tillfrisknandet som ett bevis för Guds existens
och var djupt religiös under hela sitt liv.

När hon var 24 år gifte hon sig med en bondson och de bosatte sig i byn Storselet, i Anundsjö.
Hon fick 10 barn.
Familjen levde ett fattigt liv, och hade knappt mat för dagen ibland.

När hon var i 65-årsåldern blev hon änka och fick bo hos sin son.
Då började hon brodera på allvar, med röda trådrester från handduksvävar.
Hon var en mästare på återbruk och nyskapande.
Hon märkte sina alster med BKKD, det betyder Brita Kajsa Karlsdotter.
Sedan sydde hon ett F och ett årtal, född 1816.
Samt ett S följt av årtalet när duken var broderad.
Och bokstäverna Ä R T H G, som betyder ÄRan TillHör Gud.

När synen blev sämre på äldre dagar bjöd hon in alla barn på nålkalas.
Då trädde barnen trådar på nålarna och hon bjöd på det som fanns att bjuda på.

Hennes broderier fick stor uppmärksamhet på en utställning 1910 i Sollefteå.
Många köpte hennes dukar.
Det sägs att hennes dukar senare ställdes ut och såldes i London.
Och att den engelska drottningen köpte en av dukarna.

Hennes broderier med röd tråd på vitt tyg kallas idag för Anundsjösöm,
och är ett varumärke för en hel bygd.
Det är mycket ovanligt att en landskapssöm härstammar från en enda person.

År 2005 tog hemslöjdskonsulent Ulrika Bos Kerttu och formgivare Katarina Brieditis
fram en helt ny kollektion med en nytolkning av Brita Kajsas broderier.
Genom att använda olika färger på garnet framträdde broderiet på ett nytt sätt.

Entreprenören
Emma Wiberg (1901-1990) född i Valla by i Undrom.

Emma Wiberg lärde sig spinna och väva redan som 12-åring.
När hon var 18 år deltog hon i en vävkurs som hemslöjdsföreningen anordnade.
Hon tog då sitt första steg som ung entreprenör och började väva på uppdrag
åt Hemslöjden.

Vid den här tiden hade kunskapen att väva exklusiva damasttyger minskat.
Men kursen i vävning räckte inte till för att väva damast
- Damastvävningen den fick jag klara ut själv, och det gick ju så småningom på något vis, berättade hon.

Först lånade hon en vävstol av hemslöjdsföreningen,
sedan byggde hennes pappa och svåger om en vävstol enligt Emmas önskemål.
Hela huset fylldes med 7 vävstolar så småningom.

Genom hemslöjdsföreningen samarbetade hon med formgivaren Gulli Lundquister.
Hon vävde servetter till kungapar, vävda tapeter till chefsrum
och 8 meter långa och 180 cm breda gästabudsdukar,
för att nämna några exempel.

Emma Wiberg fick en rad diplom, medaljer och stipendier.
Hennes alster ställdes ut på Liljevalchs konsthall 1937.
Och samma år i bland annat i Härnösand, Örnsköldsvik, Sollefteå,
Örebro, Helsingborg, Paris och USA.
Under åren 1975-76 ställer hon ut i Sundsvall, Sigtuna, Gålsjö. Härnösand,
Kramfors och Stockholm.

Hon anställde olika kvinnor som hjälpte henne med produktionen.
Med tiden skötte hon hela produktionen hemifrån, även försäljningen.
I Emma Wibergs hem var vävning ingen bisyssla,
utan ett yrkesarbete, av en professionell väverska och företagare.

 

 

 

 

blog comments powered by Disqus