Konstnären Bengt Lindström i sin ateljé. Foto: Björn Grankvist

Bengt Lindström förknippas framförallt med färg och måleri. Den här gången handlar det istället om grafik, och delar av hans svartvita produktion i en utställning som bildkonstnären Maria Sundström är curator för. Idén till den väcktes hos henne under en period när hon jobbade på länsmuseet.

- Jag rekade i samlingen inför publika visningar som jag skulle ha om Bengt Lindström och hans konstnärskap. Då såg jag de svartvita bilderna och de är jättefina, förklarar hon och fortsätter:

- Konst kan ju drabba en, så där plötsligt. Det gjorde de bilderna. Han var otroligt formsäker.

Idén var väckt och Maria Sundström började fördjupa sig i materialet. Det minskade inte intresset. Tvärtom. Hon fann en intressant konstnär med djupt litterärt intresse. Det har kommit till uttryck inte minst i ett arbete med den fornnordiska Eddan som han har tolkat i text och bild.

- Inför arbetet med serien "Eddan - Eddan - Eddan" läste han in originalverket och gjorde sedan femton grafiska blad. Till dem hör också sju texter som han nedtecknat.

Bengt Lindström fördjupade sig gärna i ett tema och arbetade sig fram till en serie bilder. Han gjorde det med Eddan. Han tog sig också an de sju dödssynderna i grafiska bilder som finns med i utställningen.

Maria Sundström kan konstatera att Bengt Lindströms känsla för form gjorde att han kunde omsätta sitt personliga språk i en rad olika material. Han utforskade möjligheterna och arbetade bland annat med glas. Det innebar också att han provade helt nya vägar, som i arbetet med De sju dödssynderna där han gjorde djuptryck på ett "flytande papper. Det var en metod som Lindström utvecklade tillsammans med tryckaren Claud Manesse i Paris.

Han bodde sina första år i livet i Storsjö kapell. Där kom han i kontakt med den samiska kulturen. Bengt Lindström kände livet igenom en stark samhörighet med den, vilket kommer till uttryck inte minst i "Sagor från Orren Jarka". Serien består av 36 litografier och sju sagor som Lindström författat.

I arbetet med utställningen har bilden av konstnären fördjupats och även förändrats. Hon har funnit ett djup och en bredd som inte tidigare var känd för henne. De som besöker Svartvit Bengt Lindström får tillfälle att skapa sig en egen uppfattning genom en ljudinstallation som Maria Sundström sammanställt av intervjuer med honom som hon hittat. Och i hörsalen visas film med honom.

Utställningen bjuder på ett annorlunda möte med Bengt Lindström. Även själva utställningsformen tillhör de mer ovanliga i konstsammanhang numera. Den liknar forna dagars "Konstsalongen" med bilder på väggen nära nog från golv till tak.

- Det är ett rikt bildmaterial med flera serier och många bilder i varje. Därför gör vi så, förklarar Maria Sundström.

Ann-Sofie Ingman

Utställningen öppnar på midsommarafton och kommer att visas ett par år framåt, till den 12 maj 2014

Snickaren Hans-Erik Holmkvist i arbetet med rutschbanan i det nya lekrummet.

Arbetet med det nya lekrummet har pågått under drygt ett år, från idé, byggprocess och till den arena med inspiration från älv och hav som nu tagit form. I en första fas byggdes utställningen labyrinten om efter ett förslag från formgivaren Björn Ed. Det innebar att väggar försvann och en scen för barnens lekar skapades.

Utifrån den rumsligheten har utställningsproducenten, tillika inredningsarkitekten Maria Ahlström och museipedagogen Maria Nordlund gett "Lek på Murberget" ett innehåll. Så här beskriver de själva hur idéerna tog form:

- Det har funnits många olika idéer men nu har vi äntligen landat i något som både känns rätt och roligt. Från att ha haft exotiska fantasier om tropiska oceaner har vi till sist närmat oss vårt eget hav.

Det innebär i praktiken att barnen kommer att kunna fiska, krypa i bävergången och gömma sig hos gäddorna. De kommer också att upptäcka konstiga föremål i plastbubblor. För den som så vill finns tillfälle att koppla av i ett stort hav av kuddar, och kanske titta på film på den stora TV-skärm som ska monteras upp. De konstfulla målningarna har dekormålaren Eva-Karin Fröberg gjort.

Chefen för tekniska avdelningen Curt Nordlander och snickarna har haft bråda dagar med att färdigställa allt. Nu börjar de se resultat och tillfredställelsen är stor:

- Vi har än en gång tillåtits ta ut svängarna rejält och den här gången skapa en lekmodul med både längd och bredd, men framförallt en spännande höjd, säger Curt Nordlander.

Labyrinten har kvar sina gånger och den som gillar höga höjder, trappor och att åka rutschbana kommer att få sitt lystmäte, vågar duon bakom rummet lova. De riktigt små barnen, eller dem med lättare rörelsehinder, är inte heller bortglömda. För dem finns en liten rutschbana. Nu närmast väntar kalas och invigning. Den 13 maj öppnar rummet och då är förhoppningen att många deltar i en tävling om att ge bävern ett namn.

Text: Ann-Sofie Ingman
Foto: Björn Grankvist

Johanna av Steinum som också deltar i utställningen i samspråk med hemslöjdskonsulent Ulrika Bos Kerttu. I bakgrunden ett stickat täcke av Mia.

1.  Det är första gången som textilkonst från Färöarna visas i Sverige. Varför tror du att det är så?

Mönsterstickade Färöiska sjömanströjor på naturvit botten, spetsstickade schalar och strumpor känner vi till, men stickad textilkost är en relativt ny företeelse på Färöarna. Katrina Maria Hansen, kallad Mia, stickade sin konst på 1960 talet till någon gång på 1980-talet. Garnfabrikanterna på Färöarna har gjort stickmönster till tröjor och strumpor, men Mia var den första att skapa färöisk stickad konst. Efter henne har några yngre konstutbildade färöingar fortsatt att skapa stickkonst. Johanna av Steinum utbildad i Köpenhamn och London är mest känd. Johanna som på håll är släkt med Mia har lyft fram Mias stickade alster parallellt med sin egen konst.

2.  Hur kan du beskriva likheter/skillnader mellan deras och vår stickade tradition?

Den svenska bruksstickningen på 1800-talet har mer färg och är rikare på mönster. Speedetröjorna i Skåne är enfärgade men är alltid dekorerade med sammets- och brokadband. Ser man på kvinnotröjor från Hälsingland och Dalarna är de rikt mönstrade, långärmade, följer kroppen och midjekorta. De svenska tröjorna har ofta en stor halsringning med plats för vit överdel och sidenschal. Färgerna är traditionellt röd och svart med ibland lite inslag av grönt och vitt. Våra svenska mönster är blombårder och stiliserade blommor. Tröjorna har ofta monogram och årtal i stickat. Även männens tröjor har liknade mönster och är ibland svåra att skilja från kvinnornas.

Till den Färöiska kvinnans dräkt hör en konufolkatroyggja, ett kortärmat snörliv i mörka färger, ärmen till ovanför armbågen. Tröjorna är småmönstrade, midjekorta och slimmade efter kroppen. Ofta bär kvinnorna en trekantig stickad vackert mönstrad spetsschal över axlarna. Schalarna är naturfärgade och ofta fodrade med en stickad vit schal för att få mönstret att framträda.

De Färöiska sjömanströjorna har enkla små mönster, männen har längre tröjor och lång ärm, inte slimmade efter kroppen och tydligt manlig modell. De fyller en funktion på ett annat sätt än de svenska manströjorna som är mer till lyst.

3.  Vad var det som fick dig själv att fastna för verken?

Likheten med Märta Stinas alster och ändå helt olika. Märta Stina har varierat mönstren i sina täcken, stora och djärva i kombination med färger som är för mycket för oss på 2010-talet; rött och lila, rött och skarpgrönt.

Det unika med stickkonsten, att en enda person har stickat en helt egen grej som ingen annan har varit nära och den konstnärliga kvaliteten. Jag tycker att Mia har lyckats med att balansera kulör och mönster till en väl avvägd helhet. Det är en svår konst att sätta ihop så många färger och mönster. Att försöka göra något liknande hennes konst är inte så enkelt som man kan tro vid första anblicken, att få ihop de geometriska mönstren. Var ska jag börja sticka- vilken komponent? Dessutom är det en tidsödande teknik. Monteringarna beundrar jag, alstren är lika vackra på baksidan som på rätan. Mia har blandat massor med kvaliteter, tunt och tjockt garn, en del syntet och lurex och ändå lyckats få en bra kvalitet. Ju mer jag studerar alstren desto mer beundrar jag konstnären.

Ann-Sofie Ingman

 Läs mer om utställningen

Passion for Fashion är namnet på Hanna Lundins bidrag i utställningen med bilder från Hola Folkhögskola. (Bilden är beskuren)

Det innebär i sin tur att elevutställningen rymmer allt från landskapsbilder med motiv från fjällvärlden och till närgångna studier av blommor. Sida vid sida ryms en fascination för personlig stil och tatueringar, men också skildringar av vardagen i olika yrkeskategorier. 

Pippi Långstrump är en av figurerna när barndomsdrömmar förverkligats på bild, medan tankar kring övergina byggnader förmedlar en kärv och samtidigt spännande dimension. Och skarp behöver inte bilden vara för att väcka intresse.

Det är tredje året i rad som Murberget varit arena för elevutställningen och som tidigare handlar det om en serie intressanta bilder. Just det här året är utställningsytan mindre än tidigare vilket påverkat formatet. Därför är de flesta fotografierna 30x40 och endast ett av dem framtaget i 70x100.

Utställningen öppnar på lördag 28 april i entréhallen på Murberget och visas fram till den 30 maj.

Ann-Sofie Ingman

- Det har varit uppskattat av publiken att få klura lite själv och välja bland de tre alternativen på föremålet som vi plockat fram ur samlingarna, berättar Murbergets programansvarige Paulin Norgren.

Varje månad finns ett nytt föremål att gissa på och svarslapparna lämnas i den gula postlådan

Det första föremålet som ställdes ut i entréhallen var ett så kallat koppningsinstrument. Koppning har använts i traditionell svensk läkekonst för behandling av bland annat stela axlar och svullna ben.

Den första dragningen var aldrig påannonserad. Det blev en spontan och väldigt trevlig sammankomst i gruppen som lockats till att delta. 
- En av vinnarna visade sig vara på plats, berättar Paulin Norgren.
- Det var förstås lite extra.

Att välja bland de hundratusentals föremålen i samlingarna är inte alltid det allra enklaste. En urvalsprincip kan underlätta. Det har programantikvarien tagit fasta på och knyter an till den aktuella månaden på något vis. Hon har också formatet på montern att ta hänsyn till. Så några riktigt små föremål kan det inte bli tal om.

Fram till och med den 26 februari finns det chans att delta den här månaden. Efter det dras vinnarna. Rätt svar presenteras på murbergets webbplats och fram till och med maj månad pågår Gissa grejen för den här omgången.

Text och foto: Ann-Sofie Ingman

 Läs mer om tävlingen Gissa grejen

Varje onsdag träffas några av dem sedan en tid tillbaka i gårdshuset på friluftsmuseet. Tillsammans med Murbergets fotograf Björn Grankvist går de igenom foton ur länsmuseets bildarkiv. Det är nära till skratt när de tio herrarna börjar berätta om sitt arbete.

Skratten är många, historierna likaså, när föreningen Gamla Härnösandspojkar samlas för att skriva kulturhistoria.

- Vi möts en gång i veckan och kommer väl att hålla till dess det börjar spira ute, säger Lennart von Post och tillägger:
- Antagligen fortsätter vi i höst
- Ja, vi har ju bara kommit till B ännu, konstaterar Björn Wallgren.

De arbetar sig nämligen igenom alla kvartersbilder i alfabetisk ordning och har med andra ord en hel del hus kvar att berätta om. För att placera in dem i rätt sammanhang har de skaffat fram en karta som fanns i kommunens arkiv på Kusthöjden. Den visar planen över Härnösand 1927-1928.

Bilderna projiceras på en filmduk och samtalen spirar kring var det aktuella huset låg en gång, eller kanske ligger kvar. Det blir tal om gatan, gamla försvunna gränder och omgivningarna. Gamla Härnösandsposten är ett av husen de dokumenterat uppgifter om.
- Där hade konstnären Bengt Lindström sin ateljé en gång, han bodde nog där också minns Björn Wallgren.

Föreningen Gamla Härnösandspojkar har i sig en lång historia. År 2014 kan de fira 90 års jubileum. Och det är inte vem som helst som ingår i församlingen. För att bli medlem gäller det att bli nominerad av en tidigare medlem.
- Vid omröstningen ska den föreslagna medlemmen få två tredjedelar av rösterna för att bli invald, berättar sekreteraren Christer Palm.

De blir heller aldrig fler än 100 medlemmar. På senare år har det ändå skett en liten förskjutning. De håller fast vid de hundra, men utser hedersmedlemmar och på så vis är de i praktiken något fler.

För att överhuvudtaget komma på tal finns det två kriterier. Det gäller att vara född härnösandsbo, eller att ha bott i kommunen under minst 25 år. Som namnet antyder är det män som gäller. Några damer göre sig icke besvär.
- Nej, säger de och skrattar. Inga kvinnor, inte ens vid festligheter.
- När vi firade 80-års jubileum var damerna med, men det var ett undantag, säger Christer Palm.

Att de regelbundet träffas och trivs är lätt att förstå. Deras sammankomster tjänar ändå större syften. Föreningen står bakom en rad utsmyckningar som en byst av Elias Sehlstedt, en minnessten vid brofästet, skulpturen Inre glöd och en byst av Sven Wallmark. Bara för att nämna några exempel.

De har också sett till att skylta upp en del hus för att berätta om kända personer i kommunen som bott där. En viktig uppgift är det även att uppmärksamma initiativrika företagare. Och just nu är några av dem alltså upptagna med att bidra till historisk kunskap om bilderna i länsmuseets arkiv.

Ett frö till vad som så småningom mynnade ut i projektet som kallas GHP-Murbergsgruppen sådde Björn Dahlin när han visade medlemmarna bilder som saknade texter. På den vägen kom Lennart von Post att kontakta Murbergets fotograf som genast insåg värdet av vad herrarna har att erbjuda.

- Det medlemmarna i GHP gör är en ovärderlig insats när det gäller insamling av uppgifter kring våra bildsamlingar som i många fall är fattiga på information. Här finns kunskap om människor och miljöer som gör bilderna levande. Kanske kan det inspirera andra föreningar till liknande aktiviteter.

- Efter att ha närvarat vid sammankomsterna kan jag konstatera att förutom att bidra med kunskap om bilderna så ger verksamheten till hälsofrämjande effekter, som att hålla minnet aktivt. Och så har man väldigt roligt, vilket inte ska underskattas, konstaterar Björn Grankvist.

Text: Ann-Sofie Ingman
Foto: Björn Grankvist

Under det Nordiska sticksymposiet 2010 i Härnösand genomförde 8 stickerskor en gemensam stickning på initiativ av Härnösands Hemslöjdsförening. Aktiviteten väckte tankar hos Kerstin Lindström som vände sig till länshemslöjdskonsulent Ulrika Bos Kerttu. Tillsammans formulerade de en ansökan som fick bifall av Nämnden för hemslöjdsfrågor.

Foto: Gunnar Backman

- Vi fick 100 000 kronor från nämnden för att genomföra projektet. Landstinget och arbetsförmedlingen ställde upp med Kerstins lön i tre månader, berättar Ulrika Bos Kerttu som varit projektledare.

Kerstin Lindströms idé grundat sig på tanken om ett gemensamt verk, en stickperformance där de medverkande vid Nordiskt sticksymposium på Färöarna den 4-10 juli 2011 bjöds in att delta. Deltagarna kom från de nordiska länderna, men också Japan och Korea. Av de hundra som anmält sig till arrangemanget visade åttio intresse av att medverka.

De fick alla sig tillsänt en rundsticka. Med den ombads de att på egen hand hemmavid sticka var sin röd personlig stickning i formatet cirka, 25x75 centimeter. Garn kunde alla välja fritt.

- Många hade stickat med väldigt vackra påkostade garner med mönster och ornament från sina länders sticktraditioner och i sticktekniker som var tidskrävande, säger en imponerad länshemslöjdskonsulent.

Vid sidan av stickningen ombads de också att svara på några frågor. Vem har stickat? Var befann sig utövaren vid tillfället för sitt arbete? Vilka associationer ger den röda färgen? Vad tänkte eller gjorde man under tiden med arbetet.

Projektet kan lite förenklat beskrivas som ett möte mellan hantverk och konst. I stickningen finns vid sidan av det rent hantverksmässiga något som sparats i form av tid och högst personliga tankar. Ulrika Bos Kerttu ger ett exempel:

- En av deltagarna hade förlorat sin man och berättade om hur hon stickat in sin sorg, olika funderingar som kommit till henne under arbetet.

Själv berättar hon också om historien kring sin egen tröja.

- Den här tröjan, säger hon och pekar på en svart och vit mönsterstickade ylletröja, började jag sticka när min man åkte Öppet spår. Sedan stickade jag på den varje dag när det var nyhetssändning. I tröjan finns vårens ankomst, världshändelser och ekonominyheter instickade. Vid pingst var den färdig. Jag kallar den för Nyhetströjan.

Den 6 juli 2011 efter middagen samlades projektdeltagarna på en gräsbevuxen sluttning i Gojgv på norra Färöarna. Där ställde de sig i en ring och sammanfogade med lokalt framställt brunt ullgarn alla de 80 röda delarna till en magnifik rundstickning med 60 meters omkrets. Under arbetets gång fanns en lokal dragspelare på plats och ett 20-tal lokala dansare som medverkade med kväddans inne i ringen. Det hela dokumenterades med både video och foto.

En kollektiv handling och hantverkserfarenhet av det mer ovanliga slaget med andra ord. Och nu har det befästs ytterligare genom Nämnden för hemslöjdsfrågors utmärkelse Årets projekt 2012. Det är fjärde gången som nämnden delar ut utmärkelsen som vid sidan av äran innebär ett diplom utformat av Eva Kvarnström och med en bild av Anna Sjons Nilsson.

Fler bilder från aktiviteten på Färöarna kan du hitta på: http://knittingincircle.blogspot.com

Ann-Sofie Ingman

Länsmuseibyggnaden och flaggor som vajar för vinden. Foto: Björn Grankvist

1. Hur tänker styrelsen kring en ny museichef?
Vi har en rekryteringsgrupp där även de fackliga organisationerna har sina representanter. Utifrån vår kravprofil har vi nu gått ut och annonserat. Den personen vi vill ha kontakt med ska ha "visioner att skapa ett länsmuseum i framkant" och det fångar egenskaper hos den vi söker. Det är viktigt att kombinera gedigen kunskap om våra arbetsområden med tydligt ledarskap. Men det gäller också att hålla ihop personal, en kunskapsintensiv verksamhet och ordnad ekonomi. Huvudmännens ekonomi är kärv!

2. I annonsen står det att chefen ska ta plats i samhällsdebatten. Vilken bakgrund ser ni hos den sökande för detta?
Här är det mera fråga om erfarenhet av och ambitioner att ta del i samhällsdebatten före formella meriter. Nätverk är t.ex. också viktiga. Vi har ett ganska omfattande samarbete med andra inom sektorn. Länsuppdraget är en viktig dimension, som kräver särskild uppmärksamhet.

3. Vilken är din högst personliga vision för Murberget de närmaste tre åren?
Jag vill se fler besökare på Murberget och Textilarkivet i Sollefteå! Här finns mer än många anar och det ska alltid vara berikande, utmanade och uppfriskande att besöka Murberget. Särskilt ser jag betydelsen av att barn och unga känner sig lockade av Murberget. Våra EU-samarbeten behöver växa ytterligare för att tillföra kompetensutveckling och stödja ett ständigt förbättringsarbete.

 Läs mer om tjänsten i annonsen

Ann-Sofie Ingman

1. Vad händer på Murberget?
På Murberget kommer vi att hålla en öppen värdering för alla som har något föremål som de vill veta lite mer om. Antingen tar man med sig föremålen, eller så går det bra att visa bilder. Vi försöker sedan att ge ett ungefärligt värde på dem. Förhoppningen är sedan att vi finner föremål som är värda att ta ned till våra auktioner i Stockholm.

2. Ska ni besöka andra platser i länet?
Vi passerar hela kusten upp till Umeå. Förra säsongen åkte vi ända upp till Boden. Vi kommer att ha öppna värderingar i Härnösand och i Umeå, men det finns även möjlighet till hembesök om man har svårt att ta sig till våra värderingar.

3. Har ni några favoritobjekt som ni hoppas hitta?
Vi har ett spännande arbete, och vi vet aldrig vad man kommer att få se. Det finns många vackra föremål i Norrland, och under denna resa hoppas vi på fina målningar av Helmer Osslund och Bengt Lindström, orörda Ångermanlandsbrudar och stora keramikföremål av Hans Hedberg!

Ann-Sofie Ingman

- Vi har valt att satsa lite extra på några dagar i vår, istället för att sprida ut aktiviteterna under hela våren, förklarar programantikvarien Paulin Norgren och fortsätter:

- Det lättsamma och det mer seriösa ska finnas sida vid sida. Vi erbjuder musik i kaféet och pyssel av olika slag för barnen, men också föredrag och visningar i utställningar och magasin. Det ska finnas något för alla, gammal som ung, hela familjen.

Heldagarna, eller temadagarna som de också kan kallas hör alla på olika sätt samman med de utställningar som är aktuella på Murberget. Ett exempel är "Tidens gång" som hör samman med "Samlat för dig", utställningen om föremål och samlare. "Jungfru Maria och våfflorna" är ett annat exempel. Den dagen har beröringspunkter med utställningen "Helgon & Demoner".

När det gäller verksamhet för barn har det förekommit tidigare, men inte lika regelbundet som nu blir fallet. I vår handlar det om alla söndagar från februari till och med april.

- Barn och ungdom är en prioriterad målgrupp på länsmuseet så det faller sig naturligt att göra den här satsningen, säger Paulin Norgren.

Det finns också en långsiktig ambition som handlar om att göra verksamheten barnanpassad. Barnen ska få möjlighet att närma sig utställningar och ta dem till sig utifrån sina förutsättningar. Paulin Norgren ger ett exempel.

- Måleriverkstäderna som återkommer under våren innebär att barnen tittar på utställningar tillsammans med Anne Hagström och sedan skapar något eget inspirerade av vad de har upplevt.

Gissa grejen är namnet på en tävling som redan startat. Den innebär att alla som besöker länsmuseet kan gissa på ett föremål som kommer från samlingarna. I slutet av månaden dras vinnarna fram. De rätta svaren sorteras ut och sedan dras ett första, andra och tredje till femtepris bland dem. Första priset är en lunch för två i kaféet.

- Det är alltid kul att tävla. För oss är det också intressant att visa upp våra föremål och få besökarna att klura lite på vad det kan vara, säger programantikvarien.

När Paulin Norgren till sist ska svara på frågan om hon har någon personlig favorit bland alla aktiviteter drar hon på svaret en smula.

- Jag gillar heldagarna, men det var svårt. Svårt, svårt, säger hon och säger sedan med ett hjärtligt skratt:

- Skrattfesten.

 Läs hela utbudet av barnaktiviteter

Text: Ann-Sofie Ingman
Foto: Björn Grankvist